Svarte Petter regler

Svarte Petter är ett mycket roligt och populärt kortspel för barn och vuxna. Många känner nog igen kortspelet från sin barndom och det kommer mycket troligt att spelas i många år härefter. Kortspelet är ännu ett exempel på ett medeltida hasardspel som med århundradena tonats ned och gjorts rumsrent. En roande detalj är att Svarte Petter faktiskt har funnits i verkligheten – han var en stråt-rövare i Tyskland i början av 1800-talet och hette Peter Petry, men gick under öknamnet ”Der Schwarzer Peter” vilket direktöversatt till svenska blir just Svarte Petter.

Antal spelare: 3-6.

Antal kort: 51.

Man använder en vanlig lek och lägger undan klöver knekt. Den kvarvarande svarta knekten, spader knekt, benämns Svarte Petter.

Så här spelar ni Svarte Petter

Given delar ut korten medsols, ett och ett, så långt de räcker. Det gör inget om inte alla får lika många kort. Alla som fått par på handen, t.ex. två sjuor eller två kungar, oavsett färg, lägger upp dem på bordet. (Men observera att Svarte Petter, spader Kn, inte får paras ihop med någon annan knekt!)

Därefter är det förhand som börjar. Han drar ett kort på måfå från spelaren till vänster om sig, som håller upp dem i solfjädersform, med baksidan vänd mot förhand. Om förhand nu drar ett kort av samma valör som ett annat som han själv har på handen, ska han genast lägga upp det paret på bordet. Blev det inget par behåller han istället kortet på handen. Därefter är det spelaren som förhand drog ett kort från som nu i sin tur drar ett kort från spelaren till vänster om sig osv, hela tiden medsols runt bordet. Den som blir av med alla sina kort utgår ur spelet. Till slut sitter en ensam spelare kvar med Svarte Petter på handen – förloraren.

Har du en rolig variant av spelet att dela med dig av? Lämna en kommentar här nere!

Snipp snapp snorum regler

Snipp snapp snorum har sina rötter i gamla medeltida dryckes- och hasardspel. Under namnet snip-snap-snorern var det känt i England så tidigt som 1782.

Antal spelare: 2-8.

Antal kort: 52.

Snipp snapp snorum regler, så här spelar ni:

Dela ut korten ett och ett så långt de räcker. Det gör inget om någon får ett kort mer än grannen. Förhand tar ett valfritt kort från sin hand och lägger det öppet på bordet. Näste spelare i tur måste spela alla de kort av samma valör som han har på handen, och sedan gör näste spelare samma sak osv. Har man inget kort i den valören måste man stå över. Den som läg-ger ut det andra kortet i samma valör som det första säger ”Snipp”, den som lägger ut det tredje säger ”Snapp” och den som lägger det fjärde och sista säger ”Snorum”. Sedan lägger han undan de fyra korten och spelar ett nytt valfritt kort från sin hand.

Observera att samme spelare måste lägga ut mer än ett kort om han har fler i den valören på handen. (Har den som spelar ut först flera kort i samma valör måste även han spela ut alla. Han får inte tjuvhålla på ett av dem och spara det till sist.) Den som först blir av med alla sina kort på handen vinner.

På medeltiden, när man spelade förfadern till snipp snapp sno-rum, var det vanligt att den som inte kunde spela ett kort i den gällande valören var tvungen att betala en insats till potten, som sedan vanns av den som först blev av med sina kort.

Jig

I denna gamla engelska variant av snipp snapp snorum ovan spelar man inte kort av samma valör, utan kort av samma färg; dessutom måste man lägga ett högre kort än det föregående. Lägger någon esset är det dock tillåtet att spela ett nummerkort, vilket som helst, eftersom sekvensen är cyklisk (dvs… Kn-D-K-E-2-3-4…). Den som lägger det fjärde kortet vänder bort alla de spelade korten och börjar på en ny sekvens.

Femhundra regler

Kortspelet femhundra uppfanns omkring år 1900, möjligen av amerikanen Robert F. Foster, som en korsning av euchre och bjudwhist. Under något årtionde var femhundra, i tät konkurrens med traditionell whist, USA:s socialt mest ansedda spel men konkurrerades ut av den framväxande bridgen. Femhundra är framförallt ett mycket bra spel på tre, varför jag nedan först presenterar det i den klassiska formen och sedan ger varianter för annat antal spelare.

Antal spelare: 2-5 (bäst för 3).

Antal kort: 24-53, beroende på antalet deltagare.

Femhundra regler, så här spelar ni:

För tre spelare ”tillverkar” man en 33-kortslek, genom att ta bort alla tvåor t.o.m. sexor från en vanlig lek och lägga till en joker. (Har man ingen joker, brukar man använda spader 2 istället.) Om det blir sangspel räknas jokern som det högsta kortet, ovanför ess, i utspelskortets färg i det stick när jokern väl spelas; jokern tar alltså automatiskt sitt stick. Blir det istället trumfspel, vilket är vanligare, är jokern det högsta trumfkortet, följd av trumfknekten, den andra knekten i samma kulör (rött resp. svart), och därefter av resten av trumffärgen. Blir alltså ruter trumffärgen, är trumfkortens rangordning joker-ruter Kn-hjärter Kn-ruter E-ruter K-ruter D-ruter 10-ruter 9-ruter 8-ruter 7. Alla får först 3 kort var, och så läggs 3 kort med baksidan uppåt på bordet som talong. Därefter får spelarna ytterligare 7 kort var, först fyra och därefter tre.

Budgivningen: Med början på förhand och i medsols ordning blir det nu en budgivning. Varje spelare får endast en chans att yttra sig. Man ska antingen avge ett bud eller säga ”Pass”. Har en föregående spelare avgett ett bud måste man avge ett högre bud eller passa. Ett bud ska dels ange hur många stick den spelaren anser sig kunna ta, dels också trumffärgen alternativt sangspel (utan trumf).

Det lägsta budet är alltså sex spader, medan det högsta möjliga budet är tio sang. Om man bjuder det sistnämnda, anser man sig kunna ta samtliga tio stick utan att ha någon trumffärg. Den som avger det högsta budet (kontraktet) blir spelförare. Skulle det bli rundpass, dvs, att ingen avger något bud, finns ingen spelförare och omgången spelas som sangspel.

Spelet: Spelföraren börjar med att ta upp talongens tre kort till sin hand. Därefter ska han kasta tre valfria kort, så att han åter har tio kort på handen. Blev ingen spelförare läggs däremot talongen undan, och används inte i spelet. Spelföraren spelar ut till det första sticket. (Finns ingen spelförare spelar förhand ut.) Spelet går till som vanlig sticktagning. Man måste följa färg, annars valfritt saka eller trumfa. Om jokern används som första kort i ett stick, måste den spelaren ange vilken färg den gäller för varvid jokern räknas som det högsta kortet i den färgen. Spelaren ifråga får då inte ange en färg som han tidigare inte kunnat följa.

Kortens värde i femhundra:

  • Ess lagt som 1 är värt 5 poäng.
  • Ess lagt som 14 värt 25 poäng.
  • 10, knekt, dam, kung är värda 10 poäng var.
  • 2 till 9 är värda 5 poäng var.

Poängräkning: Om spelföraren går hem, dvs, tar minst så många stick som han bjöd, får han lika många poäng som budets värde enligt tabellen. Skulle han ta fler stick än så får han inga extra poäng, med ett specifikt undantag: om hans bud var värt mindre än 250 poäng, får han ändå 250 poäng om han lyckas ta alla tio sticken. Skulle spelföraren inte gå hem, får han istället lika många minuspoäng som hans bud var värt. (Han kan därigenom hamna på minus i protokollet.) Motspelarna får i bägge fallen vardera 10 poäng per stick. Om ingen blev spelförare, får alla spelarna helt enkelt 10 poäng per vunnet stick. Man spelar över flera givar.

Vinnare är den som först uppnår eller överskrider 500 poäng. Skulle två eller alla tre spelarna komma upp i 500 eller mer i samma giv, och ha lika många poäng, vinner den som var spelförare i den given. Var ingen spelförare, vinner den som först nådde upp till 500 poäng i den ordning som sticken spelades. Spelet är också slut om någon missköter sig så att han kommer ned i minus 500 poäng, varvid den som just då ligger bäst till i protokollet vinner. Denne sägs då ha vunnit ”via bakdörren”, eller genom något ännu färgstarkare uttryck.

Anglosaxiska varianten: I den engelsktalande delen av världen kompletteras budtabellen vanligen med två extra bud:

  • Misär eller noll, ett bud som är värt 250 poäng och anger att det blir spel utan trumf varvid man avser att inte ta ett enda stick. Misär rangordnas mellan sju sang och åtta spader.
  • Öppen misär, som föregående bud men man spelar med samtliga sina egna kort öppna på bordet. Detta bud är värt 520 poäng och rangordnas som det högsta möjliga, dvs, ovanför tio sang. Skulle något av dessa två bud bli kontraktet men spelföraren misslyckas, får motspelarna 10 poäng vardera för varje stick som spelföraren tar. Spelföraren får däremot som vanligt budets värde som minus i protokollet. Jokern används i misärspel som i sang, med den skillnaden att den måste läggas om spelaren ifråga inte kan följa färg och vinner därigenom sticket automatiskt.

Budgivningsvariant: Under de senaste årtiondena har det blivit allt vanligare att spela med en budgivning som får gå flera varv runt bordet, så att spelarna får chansen att yttra sig åtskilliga gånger. Först när ett bud följs av pass från alla de andra är budgivningen över och kontraktet etablerat. I denna variant kompenseras man dock inte upp till 250 poäng om man bjöd och spelade hem ett kontrakt som var värt mindre, utan budets värde gäller.

Femhundra för två spelare: Bara 24 kort används, från E och ned t.o.m. 9 i varje färg. Jokern används inte. Spelet går till som ovan, men med 4 kort i talongen.

Femhundra för fem spelare: Man använder sig av 53 kort, en vanlig lek plus en joker. Spelarna får 10 kort var och 3 läggs i talongen. Efter budgivningen ska den som blev spelförare antingen deklarera att han spelar solo (utan partner), eller fråga efter vilket icketrumfkort som helst som han inte själv har på handen. Spelaren som har det kortet måste då genast ge sig tillkänna, varefter dessa två deltagare spelar som partners ihop mot de övriga tre. Om de går hem tillsammans, får de vardera budets värde som pluspoäng i protokollet. Skulle de inte gå hem, får de motsvarande minuspoäng i protokollet. Om man spelar med misärbuden enligt ovan får spelföraren däremot inte utse någon till partner.

Femhundra för fyra spelare: De som sitter mittemot varandra spelar ihop, som i whist och bridge. Man använder sig av en lek med 43 kort. Från en vanlig kortlek tar man bort alla tvåor, treor och svarta fyror men lägger till en joker. Spelarna får 10 kort var och 3 läggs i talongen. Budgivningen går bordet runt, flera varv om så behövs, tills ett bud följs av tre pass. Så snart en spelare passar får han därefter inte komma tillbaka in i budgivningen. Poäng ges som ovan till spelförarens sida resp. motspelarsidan. Den sida som först uppnår eller överskrider 500 poäng har vunnit, med ett undantag: det är inte tilllåtet att uppnå 500 poäng genom stickpoäng när motståndarsidan går bet i ett kontrakt, dvs, misslyckas. 1 detta fall står den sidan kvar på 490 poäng och spelet går vidare.

Undervariant: Man tar även med buden misär och öppen misär enligt ovan, med de två skillnaderna att öppen misär är värt 500 poäng och att inget misärbud får avges förrän någon spelare bjudit minst sju spader. Blir någotdera av misärbuden kontraktet, ska spelförarens partner lägga undan sina kort varpå spelföraren spelar ensam mot den andra sidan.

Löjliga familjerna regler

Löjliga familjerna, också känt som tjocka släkten, har funnits sedan mitten av 1800-talet. Den första ”riktiga” leken med karikatyrbilder (unge herr Sotare osv.) publicerades i England i november 1861, men det går förstås också bra att spela med en vanlig kortlek.

Antal spelare: 3-5.

Antal kort: 52.

Löjliga familjerna, så här spelar ni:

Given delar ut korten ett och ett till spelarna. Om ni är tre eller fem spelare gör det inget om någon får fler kort än grannen. Det gäller att samla ihop så många kvartetter (de fyra treorna, de fyra knektarna osv.) som möjligt.

Förhand börjar genom att vända sig till någon (vem som helst) av de andra spelarna och fråga efter kort. Exempel: ”Måns, har du några nior?” En viktig regel är att man själv måste ha minst ett kort i den valör som man frågar efter! Om Måns har en eller flera nior måste han lämna över dem allihop till den som frågade.

Kan den som frågade då lägga ut en hel kvartett (alla fyra korten i den valören) gör han det. De korten utgår ur spelet och får inte frågas efter i fortsättningen. Dessutom får utfrågaren ställa en ny fråga, till samme medspelare eller till någon av de andra.

Så länge den man frågar har ett eller flera av de efterfrågade korten får man fortsätta fråga. Om man frågar efter kort som motspelaren inte visar sig ha, blir det hans tur att fråga. Den som till slut fått ihop flest kvartetter har vunnit.

Femkort regler

Femkort var i flera hundra år soldatens, böndernas och arbetarnas huvudsakliga kortspel om pengar. Det figurerar också i åtskilliga svenska romaner i bygde- och arbetarmiljö. Spelet omtalas i Sverige första gången 1648, och kom troligen hit med hemvändande knektar från trettioåriga kriget. I praktiken är femkort ett hasardspel, eftersom den tillgängliga informationen om motspelarnas kort är så ringa och därmed knappast möjliggör taktiskt spel.

Antal spelare: 2-10.

Antal kort: 52.

Femkort regler, så här spelar ni:

Alla lägger ett lika stort belopp i potten. Spelarna får fem kort var: antingen ett och ett eller (äldre variant) först tre och sedan två. Förhand spelar ut först, och man spelar som i vanlig sticktagning. Det finns ingen trumf. Man måste följa färg om man kan, och dessutom råder överstickstvång: man måste spela ett högre kort än det föregående om man kan. Om föregående spelare inledde med klöver 8 och man själv har klöver 5 och klöver Kn på handen, måste man spela knekten.

Har man två kort som är högre än utspelskortet får man själv välja bland dem. Kan man inte sticka över men har två eller flera lägre kort i utspelsfärgen, får man spela vilket som helst av dem. Kan man inte följa färg, får man saka vilket kort man vill. Vinnaren av ett stick spelar ut till nästa. De fyra första sticken spelar ingen roll, men vinnaren av det femte och sista sticket tar hem potten. Alla satsar på nytt, och så spelar man ännu en omgång osv. Vem som helst får när som helst under spelet, före det sista sticket, säga: ”Bättre kort”. Om ingen avslår erbjudandet blir det omgiv samtidigt som potten ligger kvar, och så spelar alla med fem nya kort.

Tvärtom-kom ihåg regler

Tvärtom-kom ihåg är en roligare och betydligt mer spännande variant av vanligt kom ihåg som även kallas memory.  Barn älskar att spela detta underhållande spel och det duger dessutom bra även i vuxet sällskap! Det gäller att ha huvudet och framför allt minnet på skaft när man spelar detta kortspel. Oftast är barn bättre än sina äldre syskon eller föräldrar på detta spel så passa på att utmana era familjemedlemmar.

Tvärtom-kom ihåg antal spelare: 2-6.

Antal kort: 52.

Så här spelar ni tvärtom-kom ihåg

Precis som i vanligt kom ihåg blandas leken väl i tvärtom-kom ihåg. Sedan sprider man ut alla korten med baksidan uppåt på bordet eller golvet. Den yngste deltagaren börjar, och turen går medsols. Man vänder man upp ett kort i taget, så många man vill, tills man antingen är nöjd eller ”spricker”. Så snart man förklarar sig nöjd (dvs, inte vågar vända upp ännu ett kort) tar man alla de uppvända korten och lägger dem i en hög framför sig, med baksidan uppåt, varefter det blir näste spelares tur. Skulle man råka vända upp ett kort med samma valör som något av de föregående har man spruckit, och måste genast vända tillbaka alla de kort som för tillfället är uppvända!

Exempel: Klarabella vänder först upp en fyra, sedan ett ess, sedan en åtta, sedan en femma och därefter ännu ett ess. Otur! Nu måste hon genast vända tillbaka alla korten, och så blir det näste spelares tur. Den som till slut har flest kort har vunnit spelet. Liksom i vanligt kom ihåg gäller det att hålla reda på vilka kort man sett – och att inte bli alltför girig! En variant är att man spelar om poäng: klädda kort och ess ger då 10 poäng vardera, medan nummerkorten ger poäng efter sin valör. Vill man göra det enklare så ger klädda kort 10, nummerkort 5 och ess 1 poäng vardera.

Finns i sjön regler

Finns i sjön är en nära släkting till löjliga familjerna, som du också hittar här på sidan. Finns i sjön omnämns i Europa första gången 1585 under namnet Andare piscere av den italienske författaren Garzoni. Notera att det är spelbart på två, till skillnad mot löjliga familjerna där alla korten delas ut. Du kan även läsa om andra roliga spel för barn under kategorin kortspel för barn.

Antal spelare: 2-5.

Antal kort: 52.

Så här spelar ni Finns i sjön

Given ger var och en sju kort och lägger sedan överblivna kort, utan att titta på dem, med baksidan uppåt mitt på bordet. Korten ska inte läggas i en hög utan var för sig, som när man spelar kom ihåg. Dessa kort utgör ”sjön” eller ”havet”. Kom överens om vem som börjar. Som i löjliga familjerna – se reglerna till det spelet – gäller det att samla kvartetter, dvs. fyrtal i samma valör.

Man frågar en valfri med-spelare efter kort av en viss valör, t.ex. knektar. Om den tillfrågade spelaren har en eller flera knektar måste han överlämna dem allihop, och man får då fortsätta med att ställa en ny fråga. Skulle den tillfrågade spelaren däremot inte ha några kort av den nämnda valören säger han: ”Finns i sjön”. Då plockar man istället upp ett av korten som ligger på bordet, varefter spelaren som sade ”Finns i sjön” blir ny utfrågare.

Skulle man bli av med alla sina kort på handen till någon som frågar efter dem, har man rätt att genast dra sju nya kort från sjön (eller alla som finns kvar, om de är färre än sju). Finns det inga kort kvar får man inte delta i resten av spelet (men är ändå med på slutet när man räknar ihop korten). Som i löjliga familjerna vinner den som får ihop flest kvartetter.

Hör av dig om du har ett roligt spel som liknar ovanstående spel, så lägger vi upp det!

Trettioett regler

Att dra kort till ett sammanlagt värde av trettioett, eller så nära som möjligt, är en mycket gammal spelprincip. Just kortspelet trettioett omnämns första gången 1464 i en fransk översättning av en predikan av Bernadine från 1440. I Sverige är trettioett ett klassiskt hasardkortspel. Ett spel med liknande namn är kortspelet fyrtioett.

Antal spelare: 2-7.

Antal kort: 52. Kungar, damer och knektar har värdet 10, ess har värdet 11, och nummerkorten värde efter valören.

Trettioett regler, så här spelar ni:

Alla spelarna lägger en insats var i potten. Given ger 3 kort till var och en och lägger därefter resten av korten med baksidan uppåt på bordet som en talong. Översta kortet i talongen slås upp och läggs vid sidan om talongen; detta kort påbörjar högen. Förhand börjar och turordningen går medsols.

Varje gång det är ens tur ska man dra ett kort: antingen det översta (uppvända) kortet i högen, eller (osett) det översta kortet i talongen. Därefter kastar man ett kort med framsidan uppåt på högen. Är man inte nöjd med ett kort man drog från talongen får man direkt lägga det på högen. Det gäller att hamna så nära summan 31 som möjligt med tre kort i samma färg på handen. Om man har trettioett efter att ha dragit och kastat, får man genast lägga ned sin hand på bordet som bevis och ta hem potten. För att ha trettioett krävs ett ess plus två kort värda 10 var.

Undantag: En hand bestående av tre ess räknas också som trettioett. Man måste dock inte vänta på att få 31. Bedömer man att man har en bättre hand än motspelarna får man istället knacka. Knacka får man bara göra när det är ens tur, och man får då inte i samma drag dra något kort och kasta. Så snart någon knackat går spelet ett varv till. Alla de andra får alltså dra och kasta ytterligare en gång var som en sista chans att förbättra sin hand. När turen kommer tillbaka till spelaren som knackade visar alla upp sina kort och den med högst värde i samma färg vinner potten.

Exempel: En hand med ruter Kn-ruter D–klöver 8 räknas som 20 poäng, för knekten och damen i samma färg. Har två eller flera spelare lika högt ska potten ligga kvar på bordet och ”fyllas på” i samband med nästa giv. Under detta sista varv kan det hända att någon annan spelare än den som knackar får trettioett; då har han istället vunnit potten. Därefter blir det en ny giv av näste spelare medsols, föregången av att alla lägger en ny insats i potten.

Varianter: Vill man uppmuntra aggressivt spel använder man regeln att om den som knackat och minst en spelare till har lika höga händer, så vinner den som knackade. En annan traditionell variant är att alla börjar med ett begränsat antal marker, t.ex. fem (eller motsvarande enheter pengar, t.ex. fem tiokronorsmynt). Ingen betalning till potten sker före giv. Däremot sker betalning efter varje giv enligt följande:

  • Om någon får 31, ska alla andra betala en mark var till potten.
  • Om någon knackar, ska efter visningen den spelare som har lägst i sin bästa färg betala en mark till potten; har två eller flera spelare lika lågt betalar de en mark var. När man lagt in sin sista mark är man ute ur spelet. Spelet fortsätter tills bara en spelare är kvar och tar hem potten. En engelsk variant är att ett tretal, t.ex. tre femmor, räknas som 30,5 poäng. Har två eller flera spelare ett tretal vardera samtidigt, räknas de lika. Även tre ess räknas som 30,5 poäng, inte som 31.

Vändåtta

Vändåtta är en svensk variant bland de otaliga kortspel som kollektivt benämns stoppspel, vilka kännetecknas av att man försöker bli av med korten man har på hand. Vändåtta är troligen uppfunnet på 1950-talet och är en variant av ett annat klassiskt stoppspel som heter vändtia.

Antal spelare: 2-8.

Antal kort: 52 (dock 104, dvs, två lekar, om ni är fem eller flera spelare).

Vändåtta regler, så här spelar ni:

I vändåtta så börjar man med att dela ut 7 kort till var och en. Resten av korten läggs i en hög mitt på bordet som talong, med baksidan upp. Översta kortet i talongen slås upp och läggs vid sidan om. Detta kort är början på högen. Förhand börjar, och turen går sedan medsols.

När det är ens tur ska man spela ett eller flera kort på högen. Spelar man ett kort måste det ha antingen samma valör eller samma färg som det översta kortet i högen (eller vara en åtta, se nedan).

Spelar man flera kort på samma gång, måste dessa ha samma valör och det understa av dem ska ha samma valör eller färg som översta kortet i högen.

Exempel: Överst i högen ligger spader 9. Då kan du spela ut spader 4, ruter 4 och hjärter 4 från din hand i samma drag – spader 4 för att det kortet har samma färg som spader 9, och de övriga två fyrorna ovanpå för att de har samma valör som din spaderfyra.

Kan eller vill man inte spela ett kort, måste man plocka upp det översta kortet i talongen till sin hand. Går detta att spela på högen får man göra det om man vill, annars måste man dra ett kort till, och ännu ett. Efter tre kort är det dock stopp; kan man fortfarande inte spela ut något kort blir det automatiskt näste spelares tur. Skulle korten i talongen ta slut, vänder man på högen (det översta kortet får ligga kvar), blandar korten och låter dem utgöra en ny talong.

Essen och åttorna har speciella funktioner. Ess får bara spelas på ett kort av samma färg eller valör; det är alltså tillåtet att lägga ett ess på ett annat ess. Så snart någon lägger ett ess måste alla andra i turordning genast plocka upp var sitt kort från talongen till sin hand, och så återgår turen till den som spelade esset, varpå han spelar ut ett nytt kort. Lägger samme spelare ännu ett ess, ska de andra på nytt plocka upp ett kort. Skulle första kortet som slås upp i given (dvs. det som påbörjar högen) vara ett ess, måste alla genast börja med att dra ett extra kort.

Åttorna är vilda kort, dvs, de kan alltid spelas oavsett vilket kort som just då ligger överst i högen. En åtta får dock inte läggas på en annan åtta, eller på ett ess. Den som spelar en åtta bestämmer vilken färg åttan gäller för. Han kan alltså t.ex. spela klöver 8 och säga ”Det är hjärter som gäller”. Spelar någon en åtta utan att ange färg, gäller färgen på kortet närmast under åttan. Slås en åtta upp i given, gäller den för sin ordinarie färg. (På olika håll råder olika regler om hur och på vad ess och åttor får spelas. Se till att ni är överens innan partiet börjar.)

När en spelare bara har ett kort kvar på hand är det kutym att han måste ange detta, t.ex. genom att högt säga ”Ett kvar” eller något annat. Glömmer han att göra det, måste han nästa gång det är hans tur först dra ett kort innan han får lägga ut. Det är dock tillåtet att gå ut genom att lägga två eller flera kort i samma drag om dessa är i samma valör.

Vändåtta poängräkning: Så snart någon spelar sitt sista kort – och man får inte lägga ett ess eller en åtta som sitt sista kort – är omgången slut. De övriga får då minuspoäng i protokollet enligt följande:

  • För varje åtta på handen: -25 poäng.
  • För varje ess: -15 poäng.
  • För varje klätt kort resp tia: -10 poäng.
  • För varje nummerkort: -5 poäng (alternativt enligt valören).

Vinnaren slipper givetvis minuspoäng. Man spelar som regel över flera givar och för löpande protokoll. Så snart någon kommit ned i -100 eller mer är spelet slut och den med minst antal minuspoäng har vunnit. Alternativt blir den som har -100 eller mer utslagen, och den som sist är kvar på mindre än -100 poäng har vunnit partiet.

Stötpoker (sökö) regler

Stötpoker, ofta kallat fem-stöt eller bara stöt, var i Sverige förr också känt som amerikansk poker och betraktades som lite ”snobbigare”. I utlandet säger man stud poker eller five card stud, i Storbritannien även short stud. Stötpoker utvecklades ur mörkpoker omkring 1860 och hade sin storhetstid från sekelskiftet 1900 och in på 1960-talet, då modernare former av poker gradvis tog över. Beträffande de generella principerna för spelet m.m., se poker.

Antal spelare: 2-10.

Antal kort: 52.

Stötpoker regler, så här spelar ni:

Given ger spelarna två kort var, ett och ett. Det första kortet ges mörkt och kallas för hålkortet, medan det andra ges öppet och kallas för uppkortet eller dörrkortet. Spelaren som får det högsta uppkortet måste tvångsbeta, lägga ett belopp i potten, och övriga måste i sedvanlig ordning bestämma sig för om de ska lägga sig, syna eller höja. Skulle två spelare ha lika höga uppkort är det den som sitter närmast efter given som tvångsbetar (given själv anses då sitta i sista position).

När alla som önskar stanna kvar har satsat lika mycket och första satsningsrundan därmed är över, får de kvarvarande spelarna i turordning vardera ett tredje kort öppet och en ny satsningsrunda vidtar. Även i fortsättningen är det den som har högst på bordet (dvs, har bäst synliga kort) som talar först och deklarerar vad han vill göra, varefter turen går vidare medsols.

Exempel: 8-8 (par i åttor) talar före D-7 som talar före D-4 som talar före Kn-10.

Från och med den andra satsningsrundan är det tillåtet att checka. Om alla checkar bordet runt ges nästa kort gratis. Om någon satsar pengar måste däremot de andra som vanligt antingen lägga sig, syna eller höja. Så snart andra satsningsrundan är över får de kvarvarande spelarna i turordning vardera ett fjärde kort öppet, och den tredje satsningsrundan sker på samma sätt som den andra ovan. De kvarvarande spelarna får så vardera ett femte och sista kort öppet, och den fjärde och sista satsningsrundan tar vid. Blir det rundcheckning i sista rundan sker visning direkt. Den högsta handen vinner potten. Om du hänger med hela vägen fram till sista satsningsrundan och inte lägger dig, kommer du att ha fem kort, ett mörkt och fyra öppna framför dig.

Lägg märke till att du aldrig vet från runda till runda vem som kommer att tala först; det beror ju på hur uppkorten faller. Det är ocksa vanligt i stötpoker att istället spelaren med det lägsta dörrkortet tvångsbetar i första rundan, vilket har effekten att flera spelare brukar gå med i potten. I de följande rundorna är det dock som vanligt spelaren med den högsta kombinationen eller kortet eller korten som talar först.

Sökö: Denna variant spelas som ovan, men med den skillnaden att två extra accepterade händer införs: fyrstraight respektive fyrflush. En fyrstraight definieras som fyra kort i valorordning, t.ex. 3-4-5-6, medan det femte kortet får vara vilket som helst. En fyrflush definieras som fyra kort i samma färg, medan det femte kortet får vara vilket som hest. (En fyrstraightflush räknas dock inte som en särskild hand, utan ses som en fyrflush.) Dessa två speciella händer placeras mellan ett och två par: ett par -fyrstraight -fyrflush-två par – triss osv. i stigande ordning. (Matematiskt är detta inte korrekt, utan handerna borde rangordnas mellan tvåparet och trissen. Av historiska skäl, innan man kunde så mycket om pokermatematik, har de emellertid hamnat där de har.)

Inforandet av dessa två händer motiveras av att stötpoker, med bara fem kort och i avsaknad av ett köp, åstadkommer de genomsnittligen lägsta vinnande händerna av alla normala pokervarianter. For att göra spelet intressantare tar man därför med de två extra händerna. Sökö ar ett finskt namn, veterligen utan någon särskild betydelse. Denna stötpokervariant är vanlig i erfarna svenska pokergäng och mycket utbredd i Finland. I den anglosaxiska världen är den känd som Canadian stud men förekommer bara undantagsvis.