Skitgubbe, också känt under de äldre namnen mas eller mjölnar-matte, har utövats sedan omkring sekelskiftet 1900. Trots att det brukar räknas som ett ”äkta” svenskt spel har det finskt påbrå. Jämte bismarck är det nog Sveriges mest utövade kortspel på tre.
Själva namnet skitgubbe började inte användas förrän efter andra världskriget och lånades in från det s.k. marsjöspelet, i vilket man singlar en tändsticksask och får poäng beroende på hur den hamnar på bordet. (Ordet skitgubbe som sådant användes dock redan 1882 i ett brev av August Strindberg, när han nedsättande yttrar sig om dåtidens renhållningarbetare.)
Skitgubbe är ett briljant trehandsspel i två faser: i den första gäller det att samla ihop bra kort inför den andra, och i den andra gäller det att fortast möjligt bli av med sina kort. Den som sist blir sittande med kort kvar på handen har förlorat och blir gemenligen kallad ”skitgubbe”… eller ”skitgumma”, i jämlikhetens namn.
Skitgubbe antal spelare: 3.
Skitgubbe antal kort: 52.
Så här spelar ni Skitgubbe
Ge 3 kort till varje spelare, ett och ett. Lägg resten av korten i en talong mitt på bordet, med baksidan uppåt.
Första fasen skitgubbe: I denna spelas stick men bara mellan två spelare i taget. Så snart man spelar ut ett kort ska man genast dra ett nytt kort från talongen, så att man på nytt har tre kort på handen. Förhand inleder genom att spela ut ett kort, vilket som helst, mot spelaren till vänster om sig. Denne ska i sin tur svara med vilket kort som helst från sin hand. Färgerna har ingen som helst betydelse, utan högsta kortet vinner sticket. Spelas två kort av samma valör, kallas det för motlägg eller att man stunsar. Sticket är då inte avgjort än, utan båda spelarna lägger var sitt nytt kort på sticket. Så fortsätter de tills en av dem spelar ett högre kort än den andre och tar sticket. Ett stick innehåller alltså alltid ett jämnt antal kort. Så snart ett stick avgjorts tar vinnaren sticket och lägger korten framför sig, i en hög med baksidan upp.
Därefter spelar stickvinnaren ut mot spelaren till vänster om sig. Förhand spelar alltid mot efterhand, efterhand mot given, och given mot förhand. Hela tiden är det alltså bara två spelare åt gången inblandade. Om en spelare inte tycker sig ha något lämpligt kort på handen får han våga eller chansa. Han tar då osett det översta kortet i talongen, vänder upp det och lägger det på sticket. Detta gäller oavsett om han spelar ut först till sticket eller svarar på utspel. När bart kort återstår av talongen lägger spelaren som står på tur att dra det framför sig utan att titta på det. Stickspelet fortsätter så långt det är möjligt med korten på hand, varefter ospelade kort behålls på handen. (Skulle sista sticket sluta ”oavgjort” med stunsningar, tar de spelarna tillbaka sina respektive kort.) Därefter vänder spelaren som tog talongens sista kort upp detta, visar det för alla och tar upp det på handen. Det kortets färg blir trumffärgen i spelets andra fas.
Andra fasen skitgubbe: Alla plockar nu upp de stick de vann i den första fasen. De 52 korten kan förstås vara mycket ojämnt fördelade! Den som fick talongens sista kort inleder det första sticket. Nu spelar man inte två och två, utan alla tre spelarna är med i turordning. Ett eller flera kort åt gången får spelas. Spelar man flera kort till sticket, måste dessa vara i samma färg och i följd. Man måste dessutom slå över genom att lägga högre än föregående spelares kort i utspelsfärgen eller genom att trumfa. Färg måste följas om möjligt; att trumfa är bara tillåtet om man är renons i utspelsfärgen. Kan eller vill man inte slå över, är man tvungen att ta upp närmast föregå-ende spelares kort på handen – detta kallas för att supa. Det är aldrig tillåtet att krypa eller saka. Kort som spelas ut till sticket läggs inte på varandra, utan i separata grupper så att man kan se vem som spelat ut vad. Så snart det spelats tre gånger till ett stick (oavsett vilka som gjorde det), ska de korten vändas bort (läggas åt sidan), och den som spelade sist till det avslutade sticket spelar ut till nästa. Sticken vinns alltså inte av någon, utan de bara utgår ur spelet.
Exempel skitgubbe: A spelar klöver 9. B spelar klöver D-klöver K- klöver E. C har klöver 10-klöver Kn och kan alltså inte slå över (och får därmed inte heller trumfa), utan tvingas plocka upp B:s tre kort från bordet. A, ställd inför sin egen klöver 9 på bordet, har inga fler klöver och spelar nu hjärter 4 (hjärter råkar vara trumffärgen). B svarar med hjärter 7 – hjärter 8. Nu har det spelats tre gånger till sticket(klöver 9 resp hjärter 4 resp hjärter 7-8), varför det vänds bort och läggs undan. B spelade sist, och spelar därmed ut till nästa stick.
(Observera att C nu på handen har klöversviten 10-Kn-D-K-E och i ett framtida stick kan spela ut alla dessa på en enda gång!)
Varianter på kortspelet skitgubbe: En tämligen vanlig variation på skitgubbe är att man i den andra fasen bara får spela ett kort åt gången, inte flera i följd i samma färg. I övrigt gäller samma regler som ovan. En annan variant av skitgubbe är att man i den andra fasen har överstickstvång, dvs, måste slå över eller trumfa även om man skulle vilja supa.